Jag tror att det mest är en grundfråga. Eftersom vägarna blir väldigt tunga (som i vikt) spenderar vägbyggare mycket tid på markarbetet, komprimerar, gräver bort mjuka och instabila jord- eller sandlager och ersätter dem med grus eller annat tungt stenigt skräp innan asfalten läggs. / p>

Eftersom en cykelväg bara ser lätta cyklar behöver mindre tid läggas på att stabilisera basen innan asfalten kan placeras. Tyvärr betyder det att det finns mindre av en hård packning under trottoaren för att hålla rötterna borta, och det finns inte lika mycket tunga stenar och andra saker under trottoaren som stabiliserar oundvikliga små förskjutningar i marken. Så cykelvägar skiftar lite mer, och de är mer sårbara för att bli pressade upp av rötterna.

Vad det kommer till - jag tror - är pengar. Att bygga en solid grund tar tid och material och därmed pengar. För en cykel är allt asfalterat bättre än vad som fanns tidigare (ingenting eller att köra handsken på den öppna vägen) så jag antar att kommunerna väljer att få cykelvägarna där ute snabbt och billigt snarare än att rulla ut dem långsamt men dyrare. Att spendera mycket pengar på bilbelastningsbara cykelvägar är inte heller ekonomiskt vettigt för de flesta kommuner.

De goda nyheterna: Här i Nederländerna har många kommuner insett genom åren billiga cykelvägar kostar mycket mer i underhåll och reparationer, så kvaliteten förbättras stadigt.

Fordonstrafik tenderar att, på en rimligt sund väg, släta ytan (som en ångvals) och eliminera många små stötar. Ett cykelfält, som saknar sådan trafik, kommer att utveckla stötar som inte slätas.

Plus vad zenbike sa.

Ah! Stigar, inte körfält! Ok så det är en annan sak ... Kort svar, cykelvägar behöver inte vara ojämna ...

I Portland, Oregon, är cykelvägarna i allmänhet inte ojämna. Staden har för närvarande cirka 76 miles av separata cykelleder och i hela tunnelbanan är cykelvägar upp till 235 miles (men inte alla är asfalterade). (Inte inklusive körfält, cykelboulevarder eller cykelvägar.)

Så under de senaste två åren har jag varit över nästan hela Portland tunnelbananätverk, och väldigt lite av cykelvägnätverket är "ojämnt ". De få ojämna sektionerna verkar vara ojämna på grund av antingen ålder, erosion eller rottillväxt. Och dessutom tenderar de ojämna områdena att vara i områden med låga användningsområden i vägnätverket.

Portland lutar sig mycket liberalt / progressivt, både stadsregeringen och tunnelbanan främja cykling och vi har turen att ha en politiskt aktiv cykelgemenskap. (En advokatgrupp är Bicycle Transportation Alliance vars uppdrag är att skapa hälsosamma, hållbara samhällen genom att göra cykling säker, bekväm och tillgänglig.) Som ett resultat är cykelinfrastrukturen mycket bra och fortsätter att bli bättre.

Hur som helst, i Portland har vi kvalitetscykelvägar (och annan cykelinfrastruktur) eftersom samhället kräver dem. Om man bor i ett område med dålig cykelinfrastruktur, skulle jag rekommendera gräsrotsorganisation och kräva ett bättre system från dina lokala politiker.

Bara för skojs skull och för att visa en dynamisk cykelgemenskap, här är en länk till World Naked Ride som ägde rum den 18 juni. Varning, det finns nakenhet ...

Jag är inte säker på de brittiska vägarna, men den amerikanska versionen av en asfalterad väg läggs i en båge, med vägens centrum högre än kanten, för dräneringsändamål. Vägarna är ofta också bankade när de färdas i hörn, så väggkanten är ofta högre eller lägre än medianen.

Dessutom finns det vanligtvis cykelvägar på ytterkanten av vägen, och att är den plats där de flesta förändringarna för dränering och bankverksamhet kommer att påverka mest, så det känns ofta som om vägen inte är slät i cykelvägsområdet.

Oavsett om vi gillar det eller inte, den primära anledningen till att vägarna ska byggas är motortrafik, och det är vad de är utformade runt. Om vägen var helt plan skulle det finnas mycket fler olyckor och mycket mindre kontroll i en bil på vägen.

Jag antar att det beror på var du bor. Där jag bor (Ottawa Canada) är cykelbanorna vanligtvis inte värre än vägen de är på. Det största problemet för mig verkar vara avloppsgaller som ofta har trasiga trottoarer runt sig på grund av frysning på vintern. Men vissa vägar är mycket bra. Jag går ofta 40 km / tim på min väg till jobbet, eftersom vissa av de vägar jag reser på är i mycket gott skick.

De trevliga människorna som upprätthåller cykelbanorna här kommer från antingen stadsgator eller motorvägsavdelningar. Båda dessa byråer är inriktade på att förbättra trafikflödet för motorfordon. Cykelinfrastrukturkonstruktion och underhåll är för dem en kompletterande aktivitet. Generellt sett är många cykelfält bara hängrännor med lite färg stencilerat på.

Rännor, avlopp och vägens axlar är vanligtvis inte omhändertagna på det sätt som vägbeläggningen är.

Trottoarens kvalitet tenderar att bli bättre på cykelvägar som upprätthålls av parkområden eller av städer som har en tydligt definierad policy för att främja cykeln för vardagliga transporter.

I STORBRITANNIEN kommer jag att gissa att det är rötter, att komma under stigarna: eftersom cykelvägarna har (jämfört med vägar) mindre grund, grävs mindre djupt, är smalare och har inga asfalterade kanter (t.ex. "sidvandringar").

Jag såg den här artikeln / publicitetssidan nyligen Cykelprofilindex

SMÅ BILHJÄLPAR GÖR STORA FÖRBÄTTRINGAR FÖR Cyklister

Ojämna cykelbanor är obehagliga att åka på och utgör en säkerhetsrisk för cyklister. COWI har gått samman med Dynatest Denmark i utvecklingen och marknadsföringen av ett nytt mätkoncept. Laddad med lasersensorer, blinkande gula lampor, en GPS och digitalkamera, den lilla Mercedes Smart mäter cykelbanor millimeter för millimeter för stötar, gropar, trädrötter och andra brister som gör att man åker på vissa cykelbanor allt annat än mjuk segling ...